Din digitala vinkällare

Efter en veckas jakt på druvan Grk i öns västra ände, i butiker som inte sålde den och med en siesta-stängd vinbar som sista utväg, tog jag mig till slut österut till Lumbarda, där druvan faktiskt växer. Familjen kunde njuta och bada på sandstränderna medan jag tuffade upp med vår manuellväxlade Dacia de sista hundra meterna till Bire, ett av öns mest namnkunniga Grk-hus.

Jag tillbringade en vecka i Kroatien på Korčulas västra ände, mellan Vela Luka och Blato, med ett mål: att förstå öns och landets druvor genom att dricka mig igenom dem. Butiksfynd, restaurangglas och vingårdsbesök. Här är vinerna, ett i taget – inte som betyg, utan som ärliga anteckningar från en vecka då ön fick övertyga mig.

Jag reste hit som jag alltid dricker, med tron på hantverk och terroir framför volym och etikett. Frågan var inte om jag skulle hitta det jag tror på, utan om den här ön hade det att ge, om det fanns producenter med ryggrad att leta upp.

Under en vecka i Porto och Lissabon provade jag mig genom en ansenlig mängd viner, från Baga-bubbel på vinbar till gömda Douro-druvor på vinrestaurang. Och det jag tar med mig hem — förutom nio flaskor i väskan — är att Portugal överraskar mest där jag inte letade. De vita var bättre än de röda. De okända regionerna var mer intressanta än de kända. Och det mest spännande vinet jag hittade kommer från sanddynor vid Atlanten, inte från Douros terrasser.

Den bleka solen är varm så fort den orkar visa sig. Längs horisonten böljar regntunga moln över den engelska sydkustens mjuka kalkstenskullar, South Downs. När solen skiner, vilket enligt lokalbefolkningen händer “oftare än man tror”, blir vyerna kristallklara och överraskande inbjudande. Jag småskrattar för mig själv och undrar om solskyddsfaktorn verkligen räcker till, fastän jag “bara” är på vinresa i England.